Arkiverat. p1

Jag har kollat igenom mitt gamla blogg arkiv. 
Och tydligen finns det en återkommande rädsla för att folk inte ska veta att jag finns. Att jag ska glömmas bort. 
Jag ursäktar möjliga stavfel och slarv då somliga texter antagligen mest skrevs som små notiser.  - 
 
 
Det är rätt ruskigt hur jävla enkelt det är att inte finnas. tänk om din mor helt enkelt bara drog till paris den veckan hon annars skulle träffat din far på. Eller om de bara bestämde sig för att inte ha sex just den dagen. Det är en rätt läskig tankte. Att vara ingenting. undra hur det är.. dock vill jag gärna tro att jag hade vatt något.
 
-
 
Jag har en rädsla för döden. Eller inte för att dö, utan mer för att folk ska glömma bort mig när jag dött. Att världen ska fortsätta utan mig, som om jag aldrig existerat. Jag MÅSTE bidra på något sätt, måste sätt avtryck, göra intryck, arbeta, skapa något nytt. Jag vill inte bara födas - leva - dö. Jag vill att minnet av mig ska finnas kvar. Inte som en sten, utan som ngt folk kan titta på och använda. De behöver inte veta att just jag gjort saken, men finns ngt av mig så finns jag kvar. Detta oroar mig så extremt. Jag antar det är därför jag försöker leva så gott jag kan, därför vi ristar in saker i träd, spraymålar, blir författare.. för att visa att det fanns. Att vi fanns. Jag vill oxå finnas, jag måste.

-

Det känns ibland som om jag är på väg någonstans. Jag vet igentligen inte vart, men det är så förfärligt svårt att sitta still. Det känns som om jag letar efter ngt, eller bara att något letar efter mig. Som ett kall, en liten viskning...

-

jag vill gå på konstfack..
 
-
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0